Din jävel

Kvävd. Jag känner mig kvävd. Halv. Ensam. Lite "hur ska jag överleva detta?"
Lite, nu är jag fast i sängen och jag kommer inte att kunna ta mig ur den för all framtid.
Om jag bara kunde få något tecken, på att han finns med mig.

Ibland skulle jag vilja trycka på paus. För att hinna med. Hinna med mig själv. Men det är jobb, laga mat, städa, ta hand om förhållande etc etc. Menar absolut inget illa med det, så är ju livet. Men skulle vilja trycka på paus så jag hinner med med mitt inre krig och förlust och sorg.. Vid sådana tillfällen saknar jag tiden lite på LG. där fanns det tid att ta sig igenom problem, bena och räta ut allt.. Men nu, är det bara att tuta och köra tills, I'll hit the wall...

Tänk om jag ändå fick krypa ihop till en liten boll..och få vara en liten boll tills allt är bra igen. Tills jag har försonats med verkligheten

Its not like the movies

Spiralen bara fortsätter. Och jag kan inte få stopp på den. Jag vill vara den människan som jag var förr. Då jag kunde se tjusningen i de minsta lilla. Men.... Jag vet inte. Jag vet bara att jag har aldrig känt mig så ensam som nu..

2013 kiss my ass

skämten avlöser varandra. ena värre än det andra.


jag vet snart inte vad som var värst. att jag överlevde och inte han. eller att han inte överlevde och jag klarade mig?

för vem vill vara kvar i det här. när varje elände står och lurar runt husknuten...

Om man skadar sig, syns det att man mår dåligt. Leker man med piller förstår folk allvaret. Så hur gör man, för att få människor att förstå hur det är att vara mig? Man ber om hjälp fick jag lära mig på LG... Men om det inte finns någon att be om hjälp? Hur ber jag om hjälp utan stöd från LG...?

Känns som jag hoppat tillbaka till gymnasiet. Genom att jag än en gång kämpar med att överleva.

Hade nästan hoppats på att jorden gick under igår. Hade sluppit lida idag. Imorgon. Övermorgon. Sluppit lida för all framtid

Hur kommer det sig att man kan känna sig ensam när man inte är ensam?

Life is for the living, But not a living hell

hur ger man upp utan att såra någon? hur gör man när man vill tappa hoppet och ge sig iväg för alltid utan att såra någon? 

en efter en mår dåligt, en efter en ramlar som domino brickor. men när får jag ramla? när får jag gå sönder och släppa fasaden? 

rakbladen suger i mina tarmar och jag kan nästan känna hur det känns mot min hud. am i nuts? 

om människor i min omgivning ändå kunde se min smärta. men alla har fullt upp med sitt så jag är inte prio ett och kommer inte vara det på länge, ett par år om jag har otur. jag är den som ställt till det och den enda personen som inte kan rätta till det. 

det spelar ingen roll hur mkt jag talar om hur dåligt jag mår pga detta, för ingen ser. men ser dom om jag tar till rakbladen?

besökte läkare idag och helt plötsligt kom det en mask över mig, jag var kort i mina svar, sa minsta möjliga, idiotförklarade honom etc. en riktig bitch var jag (jag är så trött på läkare men ändå var det mitt val att sitta där) han skickade en remiss till något kognitiv team. jag gick till läkaren för att jag behöver psykologhjälp och jag vill ha någon som inte känner mig eller mina relationer eller något. men när han sa det sistnämnda kände jag bara: Å vad ska dom kunna hjälpa mig med som inte Sanna kan? eller Sara? ambivalent.

efter besöket satte jag mig längst ner i trapphuset på jobbet och grät. jag vill ge upp, men jag kan inte.

jag vill ge upp men jag kan inte. för det här är inte mitt liv och det liv jag vill leva. jag vill ge upp. men jag kan inte.